...
Jag susar förbi den kalla nattluften genom dimmoln efter dimmoln.
Jag njuter av nattluften som tränger sig in i mina lungor och gör det obehagligt att andas.
Jag njuter av att knappt kunna se genom de täta dimmolnen på den brokiga och håliga vägen.
Jag njuter, jag andas, jag lever, jag är i nuet,
jag njuter!
...
Känner mig lite som en tickande bomb.
En bomb där nedräkningssystemet ännu inte är monterat.
...
Ett ord kan betyda så mycket.
Det kan leda till förtvivlan men det kan även leda till lycka.
Det är det som alltid går med oss längs vägen.
Alla dessa ord.
...
Förälskelse är inte ont i sig - men min gör ont!
...
Besvikelsen som kommer krypandes i kroppen när en väldigt fin människa tycker något så starkt om någonting när du tycker precis tvärtom!
...
Du har kommit som ett blixtnerslag in i mitt liv!
Du har rört runt inom mig - men det känns faktiskt bra!
...
När mörkret faller ändrar jag min skepnad.
Då faller min mask av.
Det osynliga skyddet har lämnat mig sårbar kvar!
...
Jag går naken ut i den kalla natten, jag låter natten svepa om mig och får mig att börja dansa. Jag dansar tills huvudvärken är så stark att jag vaknar upp ur min dröm.
...
Distans.
Det finns så mycket värre saker än distans, men ibland är det de värsta som finns! När saknaden för en människa är så stor att man vill börja bygga på en luftballong och flyga till den och fira ner ett rep och sen bara åka iväg så att man får vara med just den personen utan att någon stör. Att man får den dyrbara tiden med den som man har saknat så!
Det finns så mycket värre saker än distans, men ibland är det de värsta som finns! När saknaden för en människa är så stor att man vill börja bygga på en luftballong och flyga till den och fira ner ett rep och sen bara åka iväg så att man får vara med just den personen utan att någon stör. Att man får den dyrbara tiden med den som man har saknat så!
...
Jag börjar att bli en tvivlare, en som tvivlar på allting. Det känns som att jag testas gång på gång och att jag misslyckas varje gång. Jag vet att så är inte fallet, men en känsla är en känsla. Det börjar bli tungt nu, eller bördan börjar att bli för tung om man ska vara korrekt.
...
Jag bär en slöja, en slöja som är av tjockt transperant tyg. Det är lätt att se igenom men det är omöljigt att ta sig igenom - man ser inte hela bilden.
...
Tiden går fort, även när man inte har roligt. Den är lite som ett tåg - antingen flyter det på fint eller så är det totalt fast! Har ännu inte kommit fram till mitt tågs läge ännu, men var sak tar sin tid!
...
Saknar den där sommaren - sommaren då man upptäckte ett nytt land, nya städer, nya vänner. Sommaren 2010! Upp tidigt för att vara sommarlov - men snacka om att det var värt det! Läsa engelska två lektioner om dagen och aktiviteter resterande tid. Träffa värdfamiljen lite och lite sömn. Men det gäller ju att passa på, jag menar man vet ju inte nästa gång man får åka på språkresa och bo i vackra Brighton! Det var helt obeskrivligt! Nej jag saknar det - lite för mycket...
...
När jag sluter mina ögon ser jag skuggan av din svarta avbild. En skugga som ständigt ändrar form, en skugga som ständigt är i rörelse. Den skrämmer mig om jag ska vara helt ärlig. Men jag har vant mig, den har blivit en del av mig. Den har slagit sig ro i min slitna kropp. Jag hör dig vagt men förstår att du skriker av vrede och sorg. Den där gällande rösten skär och ekar inuti mitt huvud. Vardagen som jag inte kan undgå.
...
En känsla så stark men endå så svag. En känsla som kan omfatta en hel kropp utan att lämna några spår. Inga spår som kan leda andra mot mig, inga spår som kan leda mig till andra. En känsla som har omfattat min vardag, min schackpjäs i livets schack. En känsla som jag vill ha bort!
...
Att börja vet vi alla är svårt, men vi alla har våra listor.
...
Det börjar bli mycket nu - det börjar bli för mycket!
...
Alla dessa sjukhusbesök, alla dessa kanyler i armvecken som jag får allergiska reaktioner av, dropställningar och mediciner. Allt detta gör mig helt galen! Men man ska inte tänka så - men man kan ändå inte undå ämnet. Allt det där och rotar i huvudet på en dag för dag. Både oron som jag har fast ändå inte har. Alla dessa resor som mina föräldrar får göra för att träffa mig på sjukhuset eller följa efter ambulansen gör inte ångesten ett dugg milldare eller lättare att acceptera min hälsa - men vad fan ska man göra!?! Jag kan inte gå till skolan, där är jag ändå knappt är välkommen vilket en del av mig förstår samtidigt som jag blir förbannad och sårad - men än en gång vad fan ska man göra!?! Ta en sak i taget och inte gömma mig från världen säger min far och jag måste erkänna att det rådet måste jag ta från honom.
...
...
Jag känner hur mitt liv passerar, men jag gör ingenting åt det. Jag hänger inte med i svängarna, jag hänger inte med. Jag kastas runt mellan olika människor och olika platser, men mitt huvud är på samma ställe, med samma tankar. Jag orkar inte med det. Jag vill kunna skratta och att skratten varar, jag vill inte skratta sluta att skratta för att sedan låtsasskratta. Det är inte rätt, det är bara fel och konstigt. Jag vill kunna ha en normal dag utan en massa ångest och hatfyllda tankar . Jag vill lev så mycket mer!
