När jag sluter mina ögon ser jag skuggan av din svarta avbild. En skugga som ständigt ändrar form, en skugga som ständigt är i rörelse. Den skrämmer mig om jag ska vara helt ärlig. Men jag har vant mig, den har blivit en del av mig. Den har slagit sig ro i min slitna kropp. Jag hör dig vagt men förstår att du skriker av vrede och sorg. Den där gällande rösten skär och ekar inuti mitt huvud. Vardagen som jag inte kan undgå.