Alla dessa sjukhusbesök, alla dessa kanyler i armvecken som jag får allergiska reaktioner av, dropställningar och mediciner. Allt detta gör mig helt galen! Men man ska inte tänka så - men man kan ändå inte undå ämnet. Allt det där och rotar i huvudet på en dag för dag. Både oron som jag har fast ändå inte har. Alla dessa resor som mina föräldrar får göra för att träffa mig på sjukhuset eller följa efter ambulansen gör inte ångesten ett dugg milldare eller lättare att acceptera min hälsa - men vad fan ska man göra!?! Jag kan inte gå till skolan, där är jag ändå knappt är välkommen vilket en del av mig förstår samtidigt som jag blir förbannad och sårad - men än en gång vad fan ska man göra!?! Ta en sak i taget och inte gömma mig från världen säger min far och jag måste erkänna att det rådet måste jag ta från honom.