...



Ibland känner man sig korstfäst, man känner sig fastbunden och fullkomligt maktlös! Men det är då som sanna människor kommer fram, det är då som äkta kärlek visar sig. Kärlek som man inte riktigt visste att man delade. Man är aldrig ensam även om man ofta kan tro det, man är aldrig ensam! Vissa saker som är verkligen förjävliga kan framkalla fina saker. Denna bilden är ett sådant exempel. Där detvar människor som gick med mig ut ur lektionen sprang efter hjälp höll mitt huvud höll mina ben för att jag inte skulle skada mig fast jag orsakade blåmärke och säker betydligt mer som jag inte vet av eftersom jag var medvetslös under stora delen av krampen och ambulansfärden. Sen när den kom igen när jag var tillbaka i skolan för att hämta mina saker så var det inprincip samma människor fast denna gången en värre kramp. Jag orkar inte hålla det hemligt längre, jag orkar inte hålla masken och le längre. Detta inlägg menas inte med att jag vill ha medlidande utan erkänna vissa rykten och erkänna för mig själv att jag inte kan göra allting i samma takt längre.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0